Goodbye Mr Bloom

Resting on stairs
Ibland hittar vi en teori eller lösning som vi blir så bekväma med att vi slutar reflektera kring den. Inte sällan förenklar den där teorin ett komplicerat sammanhang och det händer att den får en närmast ideologisk status. En sådan teori är Blooms taxonomi.

Jag skulle tro att de flesta är överens om att lärande är en komplex mänsklig aktivitet, men Blooms taxonomi reducerar lärandeprocessen till en enkel byggsats. Lärandet beskrivs utifrån prydligt avgränsade, kognitiva nivåer – ofta illustrerade med varianter av denna pyramidTaxonomin togs fram på 50-talet av en grupp utbildare med den amerikanske psykologen Benjamin Bloom i spetsen, och som jag ser det har den även i sin uppdaterade version[1] passerat bäst-före-datum för länge sedan. Till grund för taxonomin ligger t ex flera felaktiga antaganden om hur hjärnan fungerar.

Visst kan de olika dimensionerna som taxonomin tar upp identifieras i lärandet (komma ihåg, tolka, tillämpa etc), men det blir genast problematiskt när de dimensionerna staplas på varandra i avgränsade hierarkier. Inlärning är ingen linjär process som följer en viss ordning; i själva verket involverar ju lärande flera mentala processer samtidigt, processer som inte går att separera från varandra. Blooms taxonomi jämställer lärandet med att gå ett steg i taget uppför en trappa – i dag vet vi att det inte går till så. Lärandet är smått kaotiskt, det är repetitivt och flödar fram och tillbaka mellan olika dimensioner kombinerade på en massa olika sätt. Kanske tillägnar vi oss t ex helt ny kunskap medan och samtidigt som vi tolkar och tillämpar. Klassifikationen i nivåer blir därför rätt meningslös.

Bloom och hans kolleger såg själva behovet av en mer heltäckande modell och identifierade två områden till utöver det rent kognitiva, nämligen attityder och färdigheter, men grundtanken i taxonomin förblev intakt. 2001 kom så en reviderad version som skulle hämta in de 50 år som passerat. Tyvärr imponerar inte den uppdaterade taxonomin heller. Ärligt talat känns det mest som att man lappat och lagat kostymen och försökt tvätta bort patinan från behaviorismen, men fortfarande står där i ett plagg av hopplöst omodernt snitt. Hierarkitanken, som påstås ha tonats ner, är ju t ex svår att backa från helt, eftersom den utgör själva kärnan i taxonomin – överger man den bär man en hatt som inte är Blooms längre och teorin har avlivat sig själv.

Det går inte heller att bortse från det faktum att Blooms taxonomi fokuserar på individuella inlärningsaktiviteter i en värld där lärandet är socialare än någonsin – med utgångspunkt i samarbete, erfarenhetsutbyte och diskussioner. Vi ser inte längre elever som tomma behållare som experter ska fylla med kunskap, utan som aktiva användare som mer och mer själva tar kommandot över sitt lärande. Blooms taxonomi är en metod som i mycket går ut på att styra lärandet. Det främjar inte på något sätt den kompetens vi behöver i dagens samhälle. Steve Wheeler, Associate Professor of Learning Technologies, Plymouth University, uttrycker det så här: We need to find ways to nurture the agile, flexible, critical and creative learners we desperately need in our communities today. Neither Bloom’s nor Anderson’s taxonomies can achieve this. Patching up an old model and rehashing it just won’t do. As John Lennon once put it: ‘You can’t reheat a soufflé.’

Bloom har framför allt varit tongivande i olika former av bedömning och utifrån taxonomin har lärandemål formulerats med en matris av så kallade aktivitetsverb (t ex tolkar, tillämpar, reflekterar, beskriver). Det är förstås attraktivt i sin enkelhet – men svårt görs inte automatiskt enkelt med hjälp av en matris, och bedömning är ju som bekant något av det svåraste som finns. Det är lätt hänt att vi utifrån aktivitetsverben fokuserar på enskilda ämnen och uppgifter i stället för att göra en helhetsbedömning. Såväl ursprungstaxonomin som Andersons revidering är beroende av mätbara, observerbara utföranden och uppmuntrar inte intuitiva, kreativa beteenden.

Förenkling ligger i alla taxonomiers natur och därför är jag oerhört tveksam till att lärande överhuvudtaget låter sig beskrivas med en taxonomi. Alla typer av taxonomier urholkar komplexiteten i lärandet och lämnar oss med verktyg som är alltför trubbiga för att duga till någonting som helst. Brenda Sugrue, Ph D/Vice President Learning Innovation and Research, Kaplan Inc, föreslår ett sätt att närma sig bedömning som hon kallar ”The Pure Performance Alternative”: A more radical approach would be to have no taxonomy at all, to simply assume that all objectives are at the use level (i.e., “performance” objectives) and that learners will practice or be assessed on the particular performance in representative task situations.

Vi måste våga ifrågasätta vedertagna sanningar – ständigt ifrågasätta, aldrig slå oss till ro och nöja oss. Först då kan vi prata om utveckling.

/Marie, som ser fram emot mothugg och medhåll 🙂


[1] (Anderson och Krathwohl 2001)

Läs mer:
http://steve-wheeler.blogspot.se/2012/06/bloom-and-bust.html
http://steve-wheeler.blogspot.se/2012/06/bloom-reheated.html
http://www.learningsolutionsmag.com/articles/1116/
http://eppicinc.files.wordpress.com/2011/08/sugrue_bloom_critique_perfxprs.pdf
http://www.kaganonline.com/free_articles/dr_spencer_kagan/ASK29.php

Annonser

Blackboard Collaborate – release 30maj

Övergången till Blackboard Collaborate sker natten mellan 29-30 maj. Klockan 22:00 inleds uppgraderingen och mötesverktyget är inte tillgängligt förrän 08:00 den 30 maj. Tänk dock på att det kan finnas diverse uppgraderingsproblem, så flytta gärna viktiga e-möten till efter lunch.

Alla med Fronterkonto kan också läsa denna information i form av en nyhet i Fronter.

Vid övergången kommer alla Elluminatesessioner automatiskt uppgraderas till Collaborate. Som en nödlösning har vi sedan tidigare skapat en temporär Collaboratemiljö för nya studenter på SMO-distans (VT13), Tillsyn och Räddningsledare. Nu får dock alla andra SMO-D klasser tillgång till Collaborate.

Med Collaborate blir det ett nytt gränssnitt, men med samma Elluminatemenyer i bakgrunden. Titta på en presentation här. En stor förändring blir annars bl.a. stödet för iPhone/iPad och så småningom andra mobila enheter.

Några förändringar i korthet:
– Istället för ”Liveroom” kommer verktyget i Frontermenyn heta ”ClassLive Pro”.
– Inspelningar i Elluminate kommer att finnas kvar.

Vi bygger ut våra supportsidor inne i Fronter, klicka på ”Support”-fliken.

Utbildning har skett i dec och jan för lärare och studenter. Tidigare studenter hänvisas till Support och videoklippet (se ovanför). Alla uppmuntras att ta del av informationen på ovanstående sidor innan övergången.

Vill någon testa på egen hand är det möjligt genom att använda följande länkar;
– Moderator klicka här för att ansluta (bara en åt gången kan vara inloggad)
– Deltagare klicka här (flera kan logga in samtidigt)

Vi beklagar de problem som denna försenade övergång har gett alla användare.

Hädanefter kommer vi referera till Collaborate eller BBC (BlackboardCollaborate).

Samarbeta mer! (del 2)

verktygslådaI dag finns många bra webbaserade gratisverktyg som underlättar samarbete; faktiskt är det nog lättare än någonsin att samarbeta. Genom att använda webbaserade verktyg vinner man mer än att det bara är smidigt och roligt – som lärare får man möjlighet att resa med i arbetsprocessen, det blir enklare att få syn på själva lärandetMan får en genomskinlighet som är svår att nå annars genom att man kan se vem som gör vad, man kan följa hur ett dokument eller en presentation växer fram, följa progressionen och tankarnas utveckling. Det blir också tydligare för de studerande att allas bidrag räknas och att de faktiskt lär av varandra. Klicka på ”Läs mer” så får du en tipslista med bra tjänster för samarbete. Alla finns i gratisversioner. Några kräver att man skapar ett konto, vissa inte ens det. Läs mer

Samarbeta mer! (del 1)

teamwork-64156_640Vi lär och utvecklas i samspel med andra – det är nog de flesta överens om. Samarbete i olika former ger många vinster både kunskapsmässigt och socialt. En vanlig form är det klassiska grupparbetet, och i våra kurser finns gruppuppgifter med som självklara inslag. Men det är inte helt enkelt att få ett bra resultat. Många är vi också med rätt dåliga erfarenheter från den egna skoltiden. Grupparbetet dras fortfarande med dåligt rykte, man höjer rösten och pratar om ”flumpedagogik”. Hur gör man då för att få det att funka?

I en studie lät man en grupp elever fundera kring vad som är viktigt för ett lyckat grupparbete (Kjell Granström & Eva Hammar Chiriac i  Pedagogiska magasinet 2011-11-10). Sedan jämfördes elevernas svar med forskningsresultat från flera olika forskare och det visade sig att elever och forskare var väldigt eniga. Så vad kom man fram till? Jag har listat de viktigaste punkterna här tillsammans med en del kommentarer:

1) Genomtänkta gruppsammansättningar. Tre personer brukar i många sammanhang anses vara den bästa gruppstorleken, men uppgiftens karaktär får naturligtvis avgöra. Det är också viktigt att de som ingår i gruppen är trygga med varandra, när det gäller både prestationer och personkemi. Grupparbetet är inte rätt forum för att lösa personkonflikter.

2) Tillräckligt med tid för arbetet och tydliga tidsramar. Generellt sett underskattar många lärare den tid som krävs för att få ett bra resultat av ett grupparbete. Att arbeta med deadlines är också nödvändigt.

3) En egen plats (fysiskt eller virtuellt) där gruppen kan samlas.

4) Inskolning i arbetsformen. De studerande behöver träna på att grupparbeta (lyssna, förklara, argumentera och dela med sig av åsikter och idéer). Inga omfattande förberedelser krävs men utan denna träning blir resultatet sämre och alltför mycket tid går åt till att hitta formerna.

5) Träning i att sammanställa och presentera resultatet av sitt arbete (träning i att presentera både muntligt och skriftligt behövs liksom tips på hur man kan variera presentationsformerna).

6) Bedömning på rätt grund. De studerande måste ha klart för sig i förväg hur grupparbetet kommer att bedömas. Är det resultatet/slutprodukten som bedöms? Eller handlar det mer om att titta på hur gruppen klarar av att samarbeta? Bedöms varje enskild individ för sig eller gruppen som helhet? Här måste man vara tydlig så att de studerande inte tror att de bara bedöms individuellt – då är risken stor att gruppmedlemmarna delar upp uppgiften mellan sig och jobbar med varsin del. Man behöver betona att det i första hand är gruppens arbete som belönas.

7)
 Lärarens förmåga att motivera och vägleda är som i allt pedagogiskt arbete en av de helt avgörande faktorerna för att grupparbeten ska bli meningsfulla.

8) Sammanhållna och öppna uppgifter. Den här punkten är något av en nyckel. Förutsättningarna för att nå fram till ett gemensamt arbete är att skapa uppgifter som tvingar fram samarbete. En sån uppgift måste vara sammanhållen (kan inte lösas individuellt av gruppmedlemmarna, alla kan se att vars och ens bidrag är nödvändigt om uppgiften ska gå att lösa). Uppgiften måste också vara ostrukturerad/öppen (kräver diskussion, är inte så uppstyrd, formen är inte given på förhand ). Exempel på en strukturerad uppgift är ett matematiskt problem där det finns ett rätt svar och en metod att följa. Det leder inte till så mycket diskussion. En ostrukturerad uppgift däremot har inget självklart svar och ingen given metod att följa. Diskussion blir då nödvändigt för att hitta kreativa lösningar eller generella principer och olika sorters perspektiv blir en tillgång.

Särskilt punkt 6 och 8 tror jag vi försummar många gånger. Även presentationsformerna tror jag man kan jobba mycket mer med (se del 2). Grupparbetet förtjänar inte sitt dåliga rykte, för som alltid handlar det om hur man går tillväga. Olika former av samarbete är en viktig framgångsfaktor och inte minst i nätbaserade kurser; utan samarbete får vi rena självstudier och till de träskmarkerna vill vi inte tillbaka.

/Marie