Öppen attityd gör oss mer kreativa

krativitet_publiktFör att bli kreativ måste du inte alltid tänka nytt. Du kan börja med att ifrågasätta det som du brukar ta för givet. Ha också en öppen attityd, blanda erfarenhet med något nytt och pröva att kombinera saker som inte hör ihop.

Jag fastnade för en artikel jag hittade i tidningen Publikt, ett nyhetsmagasin från fackförbundet ST. Artikeln berör på ett, som jag tycker, bra sätt hur vi i vårt dagliga arbete kan öka vår kreativitet på arbetsplatsen. Personligen anser jag att kreativt tänkande, nya idéer, tänk utanför boxen är utvecklande och behövs i större utsträckning i vårt arbete med bland annat nätbaserat lärande. Ibland känner jag att delar av det som produceras i våra kurser på nätet bara är en omvandling från det fysiska klassrummet in i skärmen, ”pärm på skärm” eller ” bok på burk”. VI bör i stället i större utsträckning just utnyttja att de befinner sig i så skiftande miljöer i vårt avlånga land och kommer från olika delar av landet med varierande riskbilder.
Just därför tror jag att en ökad kreativitet både personligt och i arbetslag kommer att utveckla det utbildningsmaterial och de kurser vi både producerar och genomför.
I artikeln citeras Per Kristensson, professor i psykologi och innovation vid Karlstads universitet samt Maria Sandgren, psykolog vid Södertörns högskola. Jag väljer att själv citera dessa två citat, ” Idéer uppstår ofta när du upplever att något inte fungerar. Var tillåtande mot dig själv, skriv ned din idé även om den känns udda. Fundera över om det går att modifiera den och ta den så långt du kan. Analysera och formulera idén innan du går vidare med den” samt ”Släpp prestigen, var lyhörd för vad andra tänker om din idé och resonera inte i termer av rätt och fel. Den första idén är sällan genial utan alla idéer mår bra av att »idisslas« lite.”
Du hittar hela artikeln här

/Håkan L

Annonser

Examinationer på nya sätt

Skärmklipp

Vill du variera dina examinationer mer? Här finns en klickbar mindmap som presenterar olika examinationsformer: Vanliga och mindre vanliga examinationsformer. En hel del känner man förstås igen, men det finns även inspiration till lite nytänkande. Det är Mats Brenner vid Högskolan i Gävle Learning Center som står bakom översikten.

Mer intressant läsning kring examinationer hittar du här: Tentor via nätet sparar tid och pengar. Det är Norska Högskolan i Narvik som testar att genomföra tentor i lärplattformen Its learning kopplat till e-mötesverktyget Adobe Connect. Studenten delar sin skärm via Adobe Connect och slår på webbkameran och på så vis kan en tentamensvakt identifiera och övervaka studenten på distans.

Goodbye Mr Bloom

Resting on stairs
Ibland hittar vi en teori eller lösning som vi blir så bekväma med att vi slutar reflektera kring den. Inte sällan förenklar den där teorin ett komplicerat sammanhang och det händer att den får en närmast ideologisk status. En sådan teori är Blooms taxonomi.

Jag skulle tro att de flesta är överens om att lärande är en komplex mänsklig aktivitet, men Blooms taxonomi reducerar lärandeprocessen till en enkel byggsats. Lärandet beskrivs utifrån prydligt avgränsade, kognitiva nivåer – ofta illustrerade med varianter av denna pyramidTaxonomin togs fram på 50-talet av en grupp utbildare med den amerikanske psykologen Benjamin Bloom i spetsen, och som jag ser det har den även i sin uppdaterade version[1] passerat bäst-före-datum för länge sedan. Till grund för taxonomin ligger t ex flera felaktiga antaganden om hur hjärnan fungerar.

Visst kan de olika dimensionerna som taxonomin tar upp identifieras i lärandet (komma ihåg, tolka, tillämpa etc), men det blir genast problematiskt när de dimensionerna staplas på varandra i avgränsade hierarkier. Inlärning är ingen linjär process som följer en viss ordning; i själva verket involverar ju lärande flera mentala processer samtidigt, processer som inte går att separera från varandra. Blooms taxonomi jämställer lärandet med att gå ett steg i taget uppför en trappa – i dag vet vi att det inte går till så. Lärandet är smått kaotiskt, det är repetitivt och flödar fram och tillbaka mellan olika dimensioner kombinerade på en massa olika sätt. Kanske tillägnar vi oss t ex helt ny kunskap medan och samtidigt som vi tolkar och tillämpar. Klassifikationen i nivåer blir därför rätt meningslös.

Bloom och hans kolleger såg själva behovet av en mer heltäckande modell och identifierade två områden till utöver det rent kognitiva, nämligen attityder och färdigheter, men grundtanken i taxonomin förblev intakt. 2001 kom så en reviderad version som skulle hämta in de 50 år som passerat. Tyvärr imponerar inte den uppdaterade taxonomin heller. Ärligt talat känns det mest som att man lappat och lagat kostymen och försökt tvätta bort patinan från behaviorismen, men fortfarande står där i ett plagg av hopplöst omodernt snitt. Hierarkitanken, som påstås ha tonats ner, är ju t ex svår att backa från helt, eftersom den utgör själva kärnan i taxonomin – överger man den bär man en hatt som inte är Blooms längre och teorin har avlivat sig själv.

Det går inte heller att bortse från det faktum att Blooms taxonomi fokuserar på individuella inlärningsaktiviteter i en värld där lärandet är socialare än någonsin – med utgångspunkt i samarbete, erfarenhetsutbyte och diskussioner. Vi ser inte längre elever som tomma behållare som experter ska fylla med kunskap, utan som aktiva användare som mer och mer själva tar kommandot över sitt lärande. Blooms taxonomi är en metod som i mycket går ut på att styra lärandet. Det främjar inte på något sätt den kompetens vi behöver i dagens samhälle. Steve Wheeler, Associate Professor of Learning Technologies, Plymouth University, uttrycker det så här: We need to find ways to nurture the agile, flexible, critical and creative learners we desperately need in our communities today. Neither Bloom’s nor Anderson’s taxonomies can achieve this. Patching up an old model and rehashing it just won’t do. As John Lennon once put it: ‘You can’t reheat a soufflé.’

Bloom har framför allt varit tongivande i olika former av bedömning och utifrån taxonomin har lärandemål formulerats med en matris av så kallade aktivitetsverb (t ex tolkar, tillämpar, reflekterar, beskriver). Det är förstås attraktivt i sin enkelhet – men svårt görs inte automatiskt enkelt med hjälp av en matris, och bedömning är ju som bekant något av det svåraste som finns. Det är lätt hänt att vi utifrån aktivitetsverben fokuserar på enskilda ämnen och uppgifter i stället för att göra en helhetsbedömning. Såväl ursprungstaxonomin som Andersons revidering är beroende av mätbara, observerbara utföranden och uppmuntrar inte intuitiva, kreativa beteenden.

Förenkling ligger i alla taxonomiers natur och därför är jag oerhört tveksam till att lärande överhuvudtaget låter sig beskrivas med en taxonomi. Alla typer av taxonomier urholkar komplexiteten i lärandet och lämnar oss med verktyg som är alltför trubbiga för att duga till någonting som helst. Brenda Sugrue, Ph D/Vice President Learning Innovation and Research, Kaplan Inc, föreslår ett sätt att närma sig bedömning som hon kallar ”The Pure Performance Alternative”: A more radical approach would be to have no taxonomy at all, to simply assume that all objectives are at the use level (i.e., “performance” objectives) and that learners will practice or be assessed on the particular performance in representative task situations.

Vi måste våga ifrågasätta vedertagna sanningar – ständigt ifrågasätta, aldrig slå oss till ro och nöja oss. Först då kan vi prata om utveckling.

/Marie, som ser fram emot mothugg och medhåll 🙂


[1] (Anderson och Krathwohl 2001)

Läs mer:
http://steve-wheeler.blogspot.se/2012/06/bloom-and-bust.html
http://steve-wheeler.blogspot.se/2012/06/bloom-reheated.html
http://www.learningsolutionsmag.com/articles/1116/
http://eppicinc.files.wordpress.com/2011/08/sugrue_bloom_critique_perfxprs.pdf
http://www.kaganonline.com/free_articles/dr_spencer_kagan/ASK29.php

Sjöfartsverket startar distansutbildning

sjöfartsverket
Sjöfartsverket  har sedan -80 talet tagit ansvaret för all central och gemensam SAR utbildning (Search And Rescue), åt egen personal och åt alla samverkanspartners som Sjöräddningssällskapet, Kustbevakningen, Försvarsmakten, Polisen och de kommunala räddningstjänsterna. Det tänker de fortsätta med fast på ett lite annorlunda sätt som alla tjänar på.

Nu, efter nästan 35 år har verkligheten kommit ifatt. Sjöfartsverkets partners behov är annorlunda. Många vill gå kurserna men Sjöfartsverkets behov för en effektiv SAR organisation motsvarar inte omgivningens stora krav. En grundutbildning är SAR/G, denna utbildning är idag på 10 dagar eller 2 veckor och genomförs som en platsbunden kurs vid någon utbildningsplats. Revideringen av denna ska nu påbörjas och utbildningen skall omfatta lika många timmar men en uppdelning i en distansdel och enarkö platsbunden del. Efter att Sjöfartsveket tittat runt lite på olika utbildningar i samhället så fastnade de för att se lite mer på hur MSB lägger upp sina distansutbildningar. Vi på CLM fick förmånen att tillsammans med en lärare i Revinge presentera hur vi jobbar med framtagning av våra kurser. Detta eftersom Sjöfartsverket för närvarande ej har den lämpliga kompettensen för detta arbete. Uppstarten för detta revideringsarbete gick av stapeln under två dagar vecka 36 på Sjöfartsverkets kursgård Arkö

Vår uppgift i detta var alltså att på ett så smakfullt sätt som möjligt informera om vårt sätt att jobba samt att ge tips och råd om arbetsprocessen vid framtagning av distanskurs. Min uppfattning är att jag hittar betydligt fler likheter mellan korta kurser hos MSB och kurser vid Sjöfartsverket än olikheter. Jag har också den uppfattningen att Sjöfartsverket kommer lyckas väl i denna revidering under förutsättning att de tar till sig lämplig kompettens och även hittar bra verktyg att presentera sitt utbildningsmaterial/kurs på, naturligtvis webbaserad.

Här kan du läsa mer om Arkö kursgård

/Håkan Lilja

Less is more: städa förråden!

                            less is more1
Är du en sån som sparar på ”kan vara bra att ha–saker”? Oklart när och var, men någon gång, någonstans kan de kanske komma till nytta? Handen på hjärtat, det enda de där sakerna åstadkommer är stökiga och överfulla förråd. Detsamma gäller det material som vi i all välmening dumpar på våra studerande. ”Här har du några lådor med bra grejer, ta det du behöver ” är en dålig metod – för
EXAKT VAD är det den studerande behöver egentligen? Och VARFÖR? Att inte definiera det skapar stress och otydlighet. Det antyder också att den som utformat kursen inte har tänkt till ordentligt; de där kartongerna står bekvämt färdigpackade sedan länge och det är ganska skönt att slippa börja sortera och slänga.

Det här är ett problem i utbildningsvärlden i stort och det är ett problem i våra kurser. Men hur mycket är då lagom? Ja, allt handlar ju om vad man vill uppnå, vilka mål man har att sträva mot. Som lärare har jag tydliga kursmål och en avgränsad målgrupp att förhålla mig till, jag är inte i första hand en representant för mig själv och mina kunskaper, eller för branschen – jag är guiden som tack vare mina gedigna ämneskunskaper kan sålla och peka på det väsentliga. Det är förvånande lätt att glömma bort det.

Det är också viktigt att tänka på proportionerna mellan olika ämnen: om t ex miljölagar är en ganska liten del av en hel kurs måste det speglas i materialets omfattning.

Så kan man aldrig bjuda på något extra? Självklart, men då ska det framgå att det är just extra: separera ”nice to know” från ”need to know”. Sammanhang och relevans betyder allt om man vill lyckas som pedagog.

Men är inte våra studerande vuxna, tänkande människor och ska de inte kunna gallra själva? Jo, bland det relevanta. Urvalet utifrån relevans måste pedagogen göra – det är ju en av poängerna med att det finns en pedagog inblandad över huvud taget. Annars kan vi lämna walk over, klicka upp en webbläsare och säga ”Här är internet, varsågod”. Och tro att det är utbildning.

/Marie

Bli en bättre lärare på nätet

University of New South Wales har en serie filmer på Youtube för den som vill lära sig bli en bättre lärare på nätet. Målgruppen är universitetslärare, men råden är generella och alltså användbara inom all utbildning.

Du hittar filmerna här: Learning to Teach Online

Här är ett exempel på en film:

Skorstensfejare på distans – en tveklös framgång

sotarcollageSkorstensfejarutbildningens första grundkurs på distans gick i mål i januari. För en tid sedan inkom målfoto i form av resultaten från den studerandeenkät som utgick till kursdeltagarna i slutet av utbildningen. Den första distansutbildningen till skorstensfejare blev tveklöst en framgång.

I enkäten har de studerande uttryckt att de är mycket nöjda med utbildningen. Särskilda lovord har utdelats kring det pedagogiska upplägget, lärarnas insatser och det faktum att det nu finns en distansutbildning till skorstensfejare.

Vid utvecklingen av distansutbildningen lades särskilt vikt vid att hålla en röd tråd genom kurserna. Utbildningen skulle vara rolig, omväxlande och det skulle finnas generöst med utrymme för återkoppling och förtydliganden. Tillgänglighet var ett av nyckelorden.

– På den tekniska sidan har utbildningsplattform och kommunikationsverktyg fungerat väl, visserligen med några smärre störningar under utbildningen, men inte mer än man kan förvänta sig och utan att sabotera några viktiga delar, säger Tommy Ståhl, lärare på Skorstensfejarutbildningen.

Utifrån de samtal som skorstensfejarutbildningen haft med LIA-handledare på de sotningsverksamheter där de studerande gjort sin praktik, så kan man dra slutsatsen att de distansstuderande gjort minst lika bra ifrån sig på LIA som de som genomför hela utbildningen på plats i Rosersberg.

Yvonne Näsman, enhetschef Övrig Utbildning MSB Sandö, sammanfattar:
– Det är mycket glädjande att grundutbildningen på distans upplevdes så positivt av de studerande och det ger oss ytterligare energi och inspiration att fortsätta med utvecklingsarbetet med vidareutbildningen till skorstensfejartekniker på distans.
– Att personalen i Rosersberg och IT-pedagogerna på Sandö lyckades så väl i sitt samarbete i utvecklingen av grundutbildningen på distans bådar gott inför kommande utmaningar.

Gästbloggare: Andreas Nilsson, lärare skorstensfejarutbildningen
andreas n

Samarbeta mer! (del 1)

teamwork-64156_640Vi lär och utvecklas i samspel med andra – det är nog de flesta överens om. Samarbete i olika former ger många vinster både kunskapsmässigt och socialt. En vanlig form är det klassiska grupparbetet, och i våra kurser finns gruppuppgifter med som självklara inslag. Men det är inte helt enkelt att få ett bra resultat. Många är vi också med rätt dåliga erfarenheter från den egna skoltiden. Grupparbetet dras fortfarande med dåligt rykte, man höjer rösten och pratar om ”flumpedagogik”. Hur gör man då för att få det att funka?

I en studie lät man en grupp elever fundera kring vad som är viktigt för ett lyckat grupparbete (Kjell Granström & Eva Hammar Chiriac i  Pedagogiska magasinet 2011-11-10). Sedan jämfördes elevernas svar med forskningsresultat från flera olika forskare och det visade sig att elever och forskare var väldigt eniga. Så vad kom man fram till? Jag har listat de viktigaste punkterna här tillsammans med en del kommentarer:

1) Genomtänkta gruppsammansättningar. Tre personer brukar i många sammanhang anses vara den bästa gruppstorleken, men uppgiftens karaktär får naturligtvis avgöra. Det är också viktigt att de som ingår i gruppen är trygga med varandra, när det gäller både prestationer och personkemi. Grupparbetet är inte rätt forum för att lösa personkonflikter.

2) Tillräckligt med tid för arbetet och tydliga tidsramar. Generellt sett underskattar många lärare den tid som krävs för att få ett bra resultat av ett grupparbete. Att arbeta med deadlines är också nödvändigt.

3) En egen plats (fysiskt eller virtuellt) där gruppen kan samlas.

4) Inskolning i arbetsformen. De studerande behöver träna på att grupparbeta (lyssna, förklara, argumentera och dela med sig av åsikter och idéer). Inga omfattande förberedelser krävs men utan denna träning blir resultatet sämre och alltför mycket tid går åt till att hitta formerna.

5) Träning i att sammanställa och presentera resultatet av sitt arbete (träning i att presentera både muntligt och skriftligt behövs liksom tips på hur man kan variera presentationsformerna).

6) Bedömning på rätt grund. De studerande måste ha klart för sig i förväg hur grupparbetet kommer att bedömas. Är det resultatet/slutprodukten som bedöms? Eller handlar det mer om att titta på hur gruppen klarar av att samarbeta? Bedöms varje enskild individ för sig eller gruppen som helhet? Här måste man vara tydlig så att de studerande inte tror att de bara bedöms individuellt – då är risken stor att gruppmedlemmarna delar upp uppgiften mellan sig och jobbar med varsin del. Man behöver betona att det i första hand är gruppens arbete som belönas.

7)
 Lärarens förmåga att motivera och vägleda är som i allt pedagogiskt arbete en av de helt avgörande faktorerna för att grupparbeten ska bli meningsfulla.

8) Sammanhållna och öppna uppgifter. Den här punkten är något av en nyckel. Förutsättningarna för att nå fram till ett gemensamt arbete är att skapa uppgifter som tvingar fram samarbete. En sån uppgift måste vara sammanhållen (kan inte lösas individuellt av gruppmedlemmarna, alla kan se att vars och ens bidrag är nödvändigt om uppgiften ska gå att lösa). Uppgiften måste också vara ostrukturerad/öppen (kräver diskussion, är inte så uppstyrd, formen är inte given på förhand ). Exempel på en strukturerad uppgift är ett matematiskt problem där det finns ett rätt svar och en metod att följa. Det leder inte till så mycket diskussion. En ostrukturerad uppgift däremot har inget självklart svar och ingen given metod att följa. Diskussion blir då nödvändigt för att hitta kreativa lösningar eller generella principer och olika sorters perspektiv blir en tillgång.

Särskilt punkt 6 och 8 tror jag vi försummar många gånger. Även presentationsformerna tror jag man kan jobba mycket mer med (se del 2). Grupparbetet förtjänar inte sitt dåliga rykte, för som alltid handlar det om hur man går tillväga. Olika former av samarbete är en viktig framgångsfaktor och inte minst i nätbaserade kurser; utan samarbete får vi rena självstudier och till de träskmarkerna vill vi inte tillbaka.

/Marie

Centralafrikanska republiken möter Åmål i MSB:s Induction Course

DSCN3522

Distansutbildning med nöjda deltagare jorden runt
Vad har en logistiker i Centralafrikanska republiken gemensamt med en sjuksköterska från Åmål? Åtminstone en sak vet vi säkert: de har båda gått MSB:s introduktionskurs för insatspersonal (MSB Field Staff Induction Course). Nöjda kursdeltagare från hela världen lovordar kursen och det faktum att man i princip inte har några avhopp visar tydligt att distansutbildning fungerar.

Vad är hemligheten, hur ser receptet på lyckad distansutbildning ut? Kanske finns det inte ett enda, men Gunilla Lindström och Erika Mårtensson, båda lärare på kursen, säger så här om det positiva resultatet:

– En stor del av framgången bygger på kombinationen distans och internat. Sedan måste man som lärare vara aktiv och närvarande på nätet och man måste ge snabb och omfattande respons. Och så gäller det att ge förutsättningar för samarbete mellan kursdeltagarna.

De betonar även hur viktigt det är att den webbaserade lärmiljön är välstrukturerad och genomtänkt och att det de studerande aldrig behöver tveka om vem de ska vända sig till när det dyker upp frågor.

Introduktionskursen ska utveckla och fördjupa kompetensen hos medlemmar i MSB:s personalpool, så att de är väl förberedda för att medverka i insatser runt om i världen. Till poolen rekryteras personal med olika kompetensprofiler; det handlar om personal som redan finns på plats i de aktuella områdena, alltså människor som har lokalkunskap och kontakter. Utbildningen ger deltagarna kunskap och färdigheter om MSB:s uppdrag och verksamhetsområden. Ämnen som t ex informationshantering och kommunikation, mänskliga rättigheter, kulturell medvetenhet och konflikthantering ingår.

Läs mer

Det sa jag ju förra gången!

forgetmenot_by_monteregina

Fattar inte hur ni kunde missa det! Jag sa det förra lektionen, det står där längst upp i lärplattformen och i dokumentet ni fått, även det som ligger i mappen under rubriken ”Viktigt att veta”. En frustrerad lärare står inför sina deltagare och tar det personligt att de studerande INTE KOMMER IHÅG!

Läraren känner nästan att de måste göra det medvetet, att de väljer att inte komma ihåg!

Vi vet att det inte är så och det finns en förklaring: de studerande är MÄNNISKOR. Så enkelt är det, vi minns inte bara för att vi hört det en gång, eller läst det. Vi minns inte helt enkelt. Nä, så är det. Oberoende av ålder, vi glömmer, eller snarare det fastnar aldrig riktigt. Jupp, jobbigt.

Det finns ett uttryck inom pedagogik som kan stå som rubrik för detta irritationsmoment i lärarjobbet.

Learning retention, bevarande/bibehållande av lärande.

I lärandebranschen, speciellt inom nätbaserat lärande har en osanning (märk väl, det är inte sant!) svischat runt i åratal. Den ovetenskapliga osanningen ser ut så här: man kommer ihåg 10% av det man läser, 20% ser, 30% hör, 50% ser och hör, 70% diskuterar, 80% upplever, 95% lär andra. Det är bara strunt, finns ingen vetenskaplig grund för detta överhuvudtaget. Så varför tar jag upp det då?

Jo, håll med om att det ändå ger en bra bild av hur många sätt det finns att jobba som bidrar till lärandet. Att läraren sagt det, visat en powerpoint, ger inte de allra bästa förutsättningar för lärandet och bevarandet.

Vi ligger ju rätt bra till på MSB eftersom vi i de flesta kurser och utbildningar har praktiska moment, vi tränar. Man får chansen att omsätta det teoretiska i praktik, man får i viss mån uppleva. Men hur är det med den sista osanningen, lära andra? Vi jobbar med redovisningar, men handen på hjärtat, handlar det om att lära andra? Man förväntar sig inte ens att någon annan än läraren ska lyssna. Med vissa undantag kan de studerande inte nog snabbt komma till slutet, de lärande har inte någon ambition att lära andra. Lärandet kommer från l ä r a r e n! Eller?

Hur ger man bästa förutsättningar för att bevara lärandet då?

Vi har konstaterat att EN gång på ETT sätt inte räcker. I ett kursinnehåll bör man återkomma till centrala lärandeklimpar (av guldkvalitet) på olika sätt.

Det första är väl att identifiera klimparna, VAD i all mängd och massa av kunskap är centralt för lärandet på denna nivå, för denna kurs.

Centrala lärandeklimpar alltså, det är inte dumt att upprepa sig, utspritt i kursen. Inte säga samma sak kanske men variera samma sak, slinka in det i exempel, inte göra så himla stor affär av det men liksom smyga in det.

Om man kan ge de studerande möjlighet att använda olika sinnen för att tillgodogöra sig samma klimp, är man på väg mot ett vinnande koncept.

Jag hade ett samtal med mina kolleger om detta, att använda flera sinnen. Några av oss (äldre:-) minns film med vidhängande gnuggisar, en siffra kom upp under filmens gång man skrapade och fick en (artificiell) doft, typ nybildoft, hubbabubba etc. Hur får man in användningen av flera sinnen i lärandet? Hur gör vi för att aktivera olika delar av de studerandes hjärnor? Kanske inte samtidigt men vid olika tillfällen?

En app som avger lukter vore bra, för att förstärka och understryka något, eller? I och för sig kanske det betyder något att luktfilmerna inte blev någon hit?

Om vi bortser från luktsinnet så finns det ju andra sinnen som kanske är lättare att tillmötesgå?

Se, höra, känna. Sedan har vi ju sådant som aktiverar olika delar av hjärnan (och kroppen): skriva, rita, tala, lyssna, förklara för andra, visa, diskutera (i skrift och i tal), rollspel (simuleringar) eller varför inte lite gestaltande dans? Beskriv i dans hur du skulle hantera brand på fartyg (på sida, i hamn). Eller:-)??

  • identifiera centrala lärandeklimpar av guldkvalité
  • upprepa lärandeklimpar
  • leverera dessa klimpar så olika delar av hjärnan och/eller olika sinnen aktiveras hos den studerande: använda färg (utesluter visserligen färgblinda), använda bilder, filmer för att exemplifiera och illustrera, komplettera text med talade ord.
  • lära andra (varandra): tex lägga upp redovisningar så man som studerande lär andra, och man som åhörare förstår att man faktiskt kan lära av att lyssna. Ge uppgifter till de som lyssnar, tex att förbereda en fråga, som de sedan ska ställa till den som redovisar, ställa krav på prestation från åhörare. Om man har webbmöte (även i klassrum) ger man de som lyssnar i uppgift att skriva (eller rita!) stödord eller frågor i chatten eller på whiteboarden (whiteboard i klassrummet).

Fram för bevarandet!

/ Helena