Goodbye Mr Bloom

Resting on stairs
Ibland hittar vi en teori eller lösning som vi blir så bekväma med att vi slutar reflektera kring den. Inte sällan förenklar den där teorin ett komplicerat sammanhang och det händer att den får en närmast ideologisk status. En sådan teori är Blooms taxonomi.

Jag skulle tro att de flesta är överens om att lärande är en komplex mänsklig aktivitet, men Blooms taxonomi reducerar lärandeprocessen till en enkel byggsats. Lärandet beskrivs utifrån prydligt avgränsade, kognitiva nivåer – ofta illustrerade med varianter av denna pyramidTaxonomin togs fram på 50-talet av en grupp utbildare med den amerikanske psykologen Benjamin Bloom i spetsen, och som jag ser det har den även i sin uppdaterade version[1] passerat bäst-före-datum för länge sedan. Till grund för taxonomin ligger t ex flera felaktiga antaganden om hur hjärnan fungerar.

Visst kan de olika dimensionerna som taxonomin tar upp identifieras i lärandet (komma ihåg, tolka, tillämpa etc), men det blir genast problematiskt när de dimensionerna staplas på varandra i avgränsade hierarkier. Inlärning är ingen linjär process som följer en viss ordning; i själva verket involverar ju lärande flera mentala processer samtidigt, processer som inte går att separera från varandra. Blooms taxonomi jämställer lärandet med att gå ett steg i taget uppför en trappa – i dag vet vi att det inte går till så. Lärandet är smått kaotiskt, det är repetitivt och flödar fram och tillbaka mellan olika dimensioner kombinerade på en massa olika sätt. Kanske tillägnar vi oss t ex helt ny kunskap medan och samtidigt som vi tolkar och tillämpar. Klassifikationen i nivåer blir därför rätt meningslös.

Bloom och hans kolleger såg själva behovet av en mer heltäckande modell och identifierade två områden till utöver det rent kognitiva, nämligen attityder och färdigheter, men grundtanken i taxonomin förblev intakt. 2001 kom så en reviderad version som skulle hämta in de 50 år som passerat. Tyvärr imponerar inte den uppdaterade taxonomin heller. Ärligt talat känns det mest som att man lappat och lagat kostymen och försökt tvätta bort patinan från behaviorismen, men fortfarande står där i ett plagg av hopplöst omodernt snitt. Hierarkitanken, som påstås ha tonats ner, är ju t ex svår att backa från helt, eftersom den utgör själva kärnan i taxonomin – överger man den bär man en hatt som inte är Blooms längre och teorin har avlivat sig själv.

Det går inte heller att bortse från det faktum att Blooms taxonomi fokuserar på individuella inlärningsaktiviteter i en värld där lärandet är socialare än någonsin – med utgångspunkt i samarbete, erfarenhetsutbyte och diskussioner. Vi ser inte längre elever som tomma behållare som experter ska fylla med kunskap, utan som aktiva användare som mer och mer själva tar kommandot över sitt lärande. Blooms taxonomi är en metod som i mycket går ut på att styra lärandet. Det främjar inte på något sätt den kompetens vi behöver i dagens samhälle. Steve Wheeler, Associate Professor of Learning Technologies, Plymouth University, uttrycker det så här: We need to find ways to nurture the agile, flexible, critical and creative learners we desperately need in our communities today. Neither Bloom’s nor Anderson’s taxonomies can achieve this. Patching up an old model and rehashing it just won’t do. As John Lennon once put it: ‘You can’t reheat a soufflé.’

Bloom har framför allt varit tongivande i olika former av bedömning och utifrån taxonomin har lärandemål formulerats med en matris av så kallade aktivitetsverb (t ex tolkar, tillämpar, reflekterar, beskriver). Det är förstås attraktivt i sin enkelhet – men svårt görs inte automatiskt enkelt med hjälp av en matris, och bedömning är ju som bekant något av det svåraste som finns. Det är lätt hänt att vi utifrån aktivitetsverben fokuserar på enskilda ämnen och uppgifter i stället för att göra en helhetsbedömning. Såväl ursprungstaxonomin som Andersons revidering är beroende av mätbara, observerbara utföranden och uppmuntrar inte intuitiva, kreativa beteenden.

Förenkling ligger i alla taxonomiers natur och därför är jag oerhört tveksam till att lärande överhuvudtaget låter sig beskrivas med en taxonomi. Alla typer av taxonomier urholkar komplexiteten i lärandet och lämnar oss med verktyg som är alltför trubbiga för att duga till någonting som helst. Brenda Sugrue, Ph D/Vice President Learning Innovation and Research, Kaplan Inc, föreslår ett sätt att närma sig bedömning som hon kallar ”The Pure Performance Alternative”: A more radical approach would be to have no taxonomy at all, to simply assume that all objectives are at the use level (i.e., “performance” objectives) and that learners will practice or be assessed on the particular performance in representative task situations.

Vi måste våga ifrågasätta vedertagna sanningar – ständigt ifrågasätta, aldrig slå oss till ro och nöja oss. Först då kan vi prata om utveckling.

/Marie, som ser fram emot mothugg och medhåll 🙂


[1] (Anderson och Krathwohl 2001)

Läs mer:
http://steve-wheeler.blogspot.se/2012/06/bloom-and-bust.html
http://steve-wheeler.blogspot.se/2012/06/bloom-reheated.html
http://www.learningsolutionsmag.com/articles/1116/
http://eppicinc.files.wordpress.com/2011/08/sugrue_bloom_critique_perfxprs.pdf
http://www.kaganonline.com/free_articles/dr_spencer_kagan/ASK29.php

Annonser

Hög tid för skolan att göra upp med myten om lärstilar

kloss1Vilken diagnos har du? Är du auditiv, visuell eller kanske kinestetisk? Jag har alltid varit skeptisk till det hypade begreppet lärstilar, av samma anledning som jag misstror personlighetstester som Myers-Briggs, ni vet det där självrapporttestet som under många år var populärt vid rekryteringar. Testet sattes ihop av två amatörpsykologer på
40-talet, Isabel Myers och Katharine Briggs, efter att de läst en bok om Jungs typteori. Det handlar om enkla flervalstest som man besvarar på kort tid. Numer är just det testet ganska hårt kritiserat eftersom typtänkandet anses förlegat i modern psykologi: människor kan inte inordnas i ett antal fördefinierade kategorier. Men faktum är att lärstilstester beskriver människor på samma schematiska och begränsande sätt som personlighetstesterna.

Att kritisera lärstilsteorin är att svära i pedagogernas kyrka. Den är fortfarande oreflekterat accepterad och omhuldad av många pedagoger. Men hjärnforskare och kognitiva psykologer har länge haft invändningar. Helt enkelt därför att hjärnan inte fungerar på det sättet som lärstilsteorin förutsätter.

Beroende på arten av det vi försöker lära oss, lagras minnen och erfarenheter på olika ställen i hjärnan, och vi behöver olika strategier för olika ändamål. Det är skillnad på att lära sig cykla, lära sig hur en bilmotor fungerar, lära sig läsa eller att lära in ett antal nya ord på ett främmande språk. Och vi är alla auditiva, visuella och kinestetiska: sammanhanget avgör. Framför allt vill hjärnan hitta någon sorts mening i den nya kunskapen, koppla den till tidigare erfarenheter, relatera till något, se mönster och analogier. Det är avgörande för inlärningen och de stora skillnaderna hittar vi i de erfarenheter de studerande bär med sig. Läs mer

CLM på Sandömässan

Igår och idag genomförs Sandömässan. CLM är med och bl.a. dokumenterar mässan. Håll utkik efter en videorulle senare i år…

Här filmar Khaled ett föredrag med Barbro Näslund Landenmark om Naturolyckor.

CLM

CLM

10 argument MOT IT i skolan

Vad innebär utvecklingen med mer och mer IT i skolan egentligen. Rektor Edward Jensinger har på sin blogg lagt ut de 10 vanligaste argumenten han hör mot IT i skolan. Intressanta argument även för oss som bedriver eftergymnasial utbildning. Många av argumenten känner jag igen från då vi startade upp SMO och Räddningsledare på distans.

10 argument MOT IT i skolan: http://edwardrektor.blogspot.com/2013/04/10-argument-mot-it-i-skolan.html

 

Vem styr ångskutan s/s Lärande?

kapten

Många ord har genom tiderna florerat runt den som ska styra lärandet, med tiden ger ord känsloassociationer , om de associationerna är negativa vill man ha ett annat, bättre ord. Här har jag listat några jag kom på som använts till den som styr i lärandesituationer:

fröken/magister:  hör till en annan generation
lärare: känns bekant
instruktör: hur instruerar man någon att förstå?
coach: för mina tankar till amerikansk fotboll, obegripligt spel för övrigt
mentor: Yoda i Star Wars
utbildare: känns inte riktigt som om man vill stå för något, lite undandglidande
pedagog: ger mer fokus på hur än vad, vilket ju är bra i vissa sammanhang

Jag har på senare tid fastnat för det engelska ordet facilitator, och översatt det till underlättare,  det känns så himla fint, det är ju exakt det man önskar sig av en lärare, eller hur? ”Gör det lättare för mig, är du snäll, det är nämligen rätt svårt, serru”. Klart att man måste göra mer än underlätta ibland, man måste ju framförallt strukturera innehåll, ha en plan, snitsla banan, kanske peka med hela handen också, vilket osökt för mig in på frågan om egot/jaget.  Många av oss som jobbar som lärare delar ett visst mått av exhibitionism, det är rätt trevligt att fånga andras uppmärksamhet och hålla kvar den och det är ju inget fel i det.

MEN jobbet som underlättare handlar om att helt lämna egot någon annanstans. Hemma, i bilen t.ex. Det är inte jag som ska synas och höras, det är dem jag underlättar för.

Att vara lärare innebär att lämna sitt eget ego helt och hållet och framhäva andras, hela rollen går ut på det. På flera sätt:

  • lyssna, inte tala
  • framhäva andras kunskap, inte sin egen
  • stödja och blåsa upp andras ego genom att ge uppmuntran, peka på det de kan, inte luckorna i kunskapen
  • skapa självförtroende hos andra
  • prata om deras upplevelser, inte sina egna
  • få andra att visa vad de kan, inte visa upp vad jag är bra på
  • smyga in min kunskap, inte slänga det i nyllet på de som ska lära sig

Sedan får man hitta andra tillfällen att få utlopp för sitt eget behov av att bli sedd:-) Kanske på maskeradfesten:-)

/Helena