Alla pratar om lärstilar – alltså finns de?

Jag fortsätter mitt korståg mot lärstilsfluffet. I klippet nedan förklarar Mattias Ribbing – författare, föreläsare och trefaldig svensk minnesmästare – varför lärstilsteorin är en bluff.

Mitt tidigare blogginlägg i ämnet: https://clmbloggen.wordpress.com/2013/09/02/hog-tid-for-skolan-att-gora-upp-med-myten-om-larstilar/#more-1242

/Marie

Annonser

Apocalypse now?

programming-583923_640
Framtidsforskaren och filosofen Nick Bostrom (Future of Humanity Institute) frågar sig i en utmanande föreläsning på TED talks vad som händer när datorerna blir smartare än vi. Inte om. När. Det låter som science fiction men är mer realistiskt än någonsin.

En superdator har redan klarat Turingtestet, alltså det test som brukar användas för att avgöra om den man kommunicerar med är människa eller maskin. Och när Los Angeles drabbades av en jordbävning i mars i fjol skrevs den första nyheten om händelsen av en dator. Nu, i maj 2015, använder många nyhetsbolag (MittMedia t ex) datorer för att automatgenerera enkla nyheter. Tjänster som Next Big Sound och Next Big Book förutser nästa stora musikunder, nästa stora kioskvältare. Enorma datamängder analyseras blixtsnabbt och resultatet förutsäger vad folk ska göra och tycka. I en artikelserie i DN diskuteras konsekvenserna av en sådan utveckling.

Bland annat ställs frågan om en algoritm verkligen kan skapa något unikt och originellt? Kan datorn skriva för att väcka känslor? Kan maskinen provocera? Skämta? Förmodligen. Kanske inte nu, men snart. Precis som man påpekar i en av artiklarna liknar ju datorns skapandeprocess faktiskt vår egen. Vi tar intryck av andra och skapar sedan något ”exklusivt”. Den dramaturgi vi återanvänder gång på gång är på sitt sätt en sorts algoritm. Särskilt det mönster som återkommer i populärkulturen.

Kommer vi i framtiden i så fall att nöja oss med det enklast tänkbara? Slå oss till ro med schabloner? Är vi dömda att underhållas av Läckbergkloner och pojkband in i evigheten amen? Sannolikt inte. Förhoppningsvis kommer det alltid finnas de som inte vill matas med samma förutsägbara estetik vecka efter vecka. Konsten ska ju lyfta sig över det bekväma, invanda – inte mekaniskt upprepa tidigare sanningar. Faktiskt menar många  att tekniken kanske till och med kommer att göra det möjligt att utveckla det riktigt smala och avancerade, att mekaniseringen av det enkla kan leda till att vi människor kan koncentrera oss på det som verkligen kräver en mänsklig process.

Vad kan vi då göra för att våra framtidsutsikter ska bli så bra som möjligt? Hur ska vi förhålla oss till att datorerna så småningom kanske kan programmera och utveckla sig själva? Om vi vill vara med och påverka utvecklingen, tror jag som många andra att vi måste börja med att lära oss språket (se t ex Språktidningen nr 11, 2014). Vi måste förstå koden. Skolan måste lära ut kodspråk helt enkelt. Just nu är det en liten grupp, nördiga män företrädesvis, som avgör framtiden. För den är ju förstås inte förutbestämd utan avgörs av den som driver utvecklingen. Men vadå – ska alla bli programmerare nu plötsligt? Såklart inte. Men vi måste åtminstone kunna läsa kod och förstå vad den används till. Vi måste begripa hur det hänger ihop, vad som är möjligt och inte. Annars förblir majoriteten analfabeter i en värld beroende av programkod. Digital kompetens borde vid det här laget ingå som en naturlig del i allmänbildningen och så ser det ut i många länder redan, t ex i Norge och Storbritannien. Let’s face it. Precis som Bostrom säger mot slutet av sin föreläsning: att stänga av strömmen är inte ett alternativ.

/Marie

Multitasking – en myt med nio liv

multitasking3En av de mest seglivade myterna i vår tid är den att man kan göra flera saker samtidigt. Det kan man visserligen – men inte med ett gott resultat. Det sätter vår hjärna stopp för. Forskningen är rätt entydig på den punkten. Ändå tror sig många vara undantaget från regeln.

De flesta är i dag trots allt medvetna om att det finns problem med så kallad multitasking, men faktum är att det finns forskning som tyder på att den typen av samtidiga aktiviteter till och med kan skada vissa hjärnfunktioner, så pass att de som ofta multitaskar till sist använder hjärnan mindre effektivt även när de fokuserar på en enda uppgift. Och dessutom: de multitaskar faktiskt också sämre än de som sällan gör flera saker samtidigt.

Att göra flera saker samtidigt leder bland annat till att man får svårt att urskilja vad som är relevant. Det påverkar koncentration och kreativitet och tar mer tid än det sparar. Forskare har kunnat påvisa att den s k grå hjärnsubstansen krymper, och det är där större delen av vår informationsbehandling sker.

Men kan det inte finnas undantag ändå? Människor med en särskild gåva att göra många saker simultant? Högst sannolikt inte. Man har kunnat identifiera enstaka individer som möjligtvis klarar att göra två uppgifter samtidigt någorlunda bra, men de är försvinnande få och ökar man antalet uppgifter till tre är det bara att hälsa hem för vem som helst.

Det är ju inte heller någon social hit att multitaska, så man kanske ska fråga sig själv när man sitter där under släktmiddagen och i smyg spelar spel på mobilen, kollar sms och klipp på YouTube : vill jag verkligen sänka både mitt IQ och mitt EQ ;)?

Förmodligen har du sett den här filmen eller en liknande tidigare, men titta igen och se om du klarar frågorna den här gången:
https://www.youtube.com/watch?v=IGQmdoK_ZfY

Eller testa den här uppgiften:
http://www.psychologytoday.com/blog/creativity-without-borders/201405/the-myth-multitasking
/Marie

Vidare läsning:
http://www.forbes.com/sites/travisbradberry/2014/10/08/multitasking-damages-your-brain-and-career-new-studies-suggest/

http://www.inc.com/magazine/201304/issie-lapowsky/get-more-done-dont-multitask.html

Och för de läsare som irriterar sig på ordformen ’multitaska’:
http://spraktidningen.se/artiklar/2010/04/multitaska

Flippade klassrum har både för- och nackdelar

Flipped classroom är ett begrepp inom utbildning som slarvigt kan översättas till ”omvänt klassrum”. Vi har berört detta tidigare här på bloggen och det innebär alltså att studerande läser in sig på lektionen innan de kommer till klassrummet, ofta genom att titta på filmer. Detta ska ge mer tid till problemlösning, samarbete, grupparbete och övning/laboration tillsammans med läraren och klasskamrater.
7112676365_8de439c004_b
Men varför väljer lärare att flippa sitt klassrum och vilka utmaningar finns? I en amerikansk fallstudie deltog 200 lärare som undervisar i naturvetenskapliga ämnen och matematik och som använder sig av flippat klassrum. Läs mer här om resultatet från studien

Mer om flippade klassrum gick att läsa här på CLM-bloggen tidigare

Hög tid för skolan att göra upp med myten om lärstilar

kloss1Vilken diagnos har du? Är du auditiv, visuell eller kanske kinestetisk? Jag har alltid varit skeptisk till det hypade begreppet lärstilar, av samma anledning som jag misstror personlighetstester som Myers-Briggs, ni vet det där självrapporttestet som under många år var populärt vid rekryteringar. Testet sattes ihop av två amatörpsykologer på
40-talet, Isabel Myers och Katharine Briggs, efter att de läst en bok om Jungs typteori. Det handlar om enkla flervalstest som man besvarar på kort tid. Numer är just det testet ganska hårt kritiserat eftersom typtänkandet anses förlegat i modern psykologi: människor kan inte inordnas i ett antal fördefinierade kategorier. Men faktum är att lärstilstester beskriver människor på samma schematiska och begränsande sätt som personlighetstesterna.

Att kritisera lärstilsteorin är att svära i pedagogernas kyrka. Den är fortfarande oreflekterat accepterad och omhuldad av många pedagoger. Men hjärnforskare och kognitiva psykologer har länge haft invändningar. Helt enkelt därför att hjärnan inte fungerar på det sättet som lärstilsteorin förutsätter.

Beroende på arten av det vi försöker lära oss, lagras minnen och erfarenheter på olika ställen i hjärnan, och vi behöver olika strategier för olika ändamål. Det är skillnad på att lära sig cykla, lära sig hur en bilmotor fungerar, lära sig läsa eller att lära in ett antal nya ord på ett främmande språk. Och vi är alla auditiva, visuella och kinestetiska: sammanhanget avgör. Framför allt vill hjärnan hitta någon sorts mening i den nya kunskapen, koppla den till tidigare erfarenheter, relatera till något, se mönster och analogier. Det är avgörande för inlärningen och de stora skillnaderna hittar vi i de erfarenheter de studerande bär med sig. Läs mer

Bli en bättre lärare på nätet

University of New South Wales har en serie filmer på Youtube för den som vill lära sig bli en bättre lärare på nätet. Målgruppen är universitetslärare, men råden är generella och alltså användbara inom all utbildning.

Du hittar filmerna här: Learning to Teach Online

Här är ett exempel på en film:

Samarbeta mer! (del 1)

teamwork-64156_640Vi lär och utvecklas i samspel med andra – det är nog de flesta överens om. Samarbete i olika former ger många vinster både kunskapsmässigt och socialt. En vanlig form är det klassiska grupparbetet, och i våra kurser finns gruppuppgifter med som självklara inslag. Men det är inte helt enkelt att få ett bra resultat. Många är vi också med rätt dåliga erfarenheter från den egna skoltiden. Grupparbetet dras fortfarande med dåligt rykte, man höjer rösten och pratar om ”flumpedagogik”. Hur gör man då för att få det att funka?

I en studie lät man en grupp elever fundera kring vad som är viktigt för ett lyckat grupparbete (Kjell Granström & Eva Hammar Chiriac i  Pedagogiska magasinet 2011-11-10). Sedan jämfördes elevernas svar med forskningsresultat från flera olika forskare och det visade sig att elever och forskare var väldigt eniga. Så vad kom man fram till? Jag har listat de viktigaste punkterna här tillsammans med en del kommentarer:

1) Genomtänkta gruppsammansättningar. Tre personer brukar i många sammanhang anses vara den bästa gruppstorleken, men uppgiftens karaktär får naturligtvis avgöra. Det är också viktigt att de som ingår i gruppen är trygga med varandra, när det gäller både prestationer och personkemi. Grupparbetet är inte rätt forum för att lösa personkonflikter.

2) Tillräckligt med tid för arbetet och tydliga tidsramar. Generellt sett underskattar många lärare den tid som krävs för att få ett bra resultat av ett grupparbete. Att arbeta med deadlines är också nödvändigt.

3) En egen plats (fysiskt eller virtuellt) där gruppen kan samlas.

4) Inskolning i arbetsformen. De studerande behöver träna på att grupparbeta (lyssna, förklara, argumentera och dela med sig av åsikter och idéer). Inga omfattande förberedelser krävs men utan denna träning blir resultatet sämre och alltför mycket tid går åt till att hitta formerna.

5) Träning i att sammanställa och presentera resultatet av sitt arbete (träning i att presentera både muntligt och skriftligt behövs liksom tips på hur man kan variera presentationsformerna).

6) Bedömning på rätt grund. De studerande måste ha klart för sig i förväg hur grupparbetet kommer att bedömas. Är det resultatet/slutprodukten som bedöms? Eller handlar det mer om att titta på hur gruppen klarar av att samarbeta? Bedöms varje enskild individ för sig eller gruppen som helhet? Här måste man vara tydlig så att de studerande inte tror att de bara bedöms individuellt – då är risken stor att gruppmedlemmarna delar upp uppgiften mellan sig och jobbar med varsin del. Man behöver betona att det i första hand är gruppens arbete som belönas.

7)
 Lärarens förmåga att motivera och vägleda är som i allt pedagogiskt arbete en av de helt avgörande faktorerna för att grupparbeten ska bli meningsfulla.

8) Sammanhållna och öppna uppgifter. Den här punkten är något av en nyckel. Förutsättningarna för att nå fram till ett gemensamt arbete är att skapa uppgifter som tvingar fram samarbete. En sån uppgift måste vara sammanhållen (kan inte lösas individuellt av gruppmedlemmarna, alla kan se att vars och ens bidrag är nödvändigt om uppgiften ska gå att lösa). Uppgiften måste också vara ostrukturerad/öppen (kräver diskussion, är inte så uppstyrd, formen är inte given på förhand ). Exempel på en strukturerad uppgift är ett matematiskt problem där det finns ett rätt svar och en metod att följa. Det leder inte till så mycket diskussion. En ostrukturerad uppgift däremot har inget självklart svar och ingen given metod att följa. Diskussion blir då nödvändigt för att hitta kreativa lösningar eller generella principer och olika sorters perspektiv blir en tillgång.

Särskilt punkt 6 och 8 tror jag vi försummar många gånger. Även presentationsformerna tror jag man kan jobba mycket mer med (se del 2). Grupparbetet förtjänar inte sitt dåliga rykte, för som alltid handlar det om hur man går tillväga. Olika former av samarbete är en viktig framgångsfaktor och inte minst i nätbaserade kurser; utan samarbete får vi rena självstudier och till de träskmarkerna vill vi inte tillbaka.

/Marie

Smarta elnät minskar sårbarheten

smart el

Kan elnäten bli smartare i framtiden så att vi blir mindre sårbara? I Sydkorea samarbetar forskare och företag i ett stort projekt där man kopplat samman 3000 hushåll i ett så kallat smart elnät. I stort går det ut på att reglera elförbrukningen och se till att alla inte använder el samtidigt. Det styr man genom att hushållen försetts med smarta apparater som kommunicerar med elnätet och känner av när strömmen är som dyrast och därför inte går igång då. Rent konkret kan det bli så att när elen är dyr kan t ex tv:n gå ned i ljusstyrka eller luftkonditioneringen kan bli mindre effektiv. Även elbilar ingår i försöket: bilarna ska kunna ladda batterierna under natten och de ska även kunna tanka ut en del av strömmen under hög belastning. Ett problem som kvarstår att lösa är att informationsinsamlingen från alla apparater ger inskränkningar i integriteten; man får veta väldigt mycket om vad olika individer gör.

Här kan du läsa mer och lyssna på två radioinslag:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3345&artikel=5375729